Full Moon Race....

.... den här gången i regn och inte en skymt av månen.
Full Moon Race går längs med Skåneleden (Österlenleden), 50 miles, med start kl 21.00, en sommarnatt med fullmåne (är ju tanken och förhoppningen iaf). Många saker gick fel denna natt. Pannlampan slocknade med 30 km kvar till extrabatteriet - jag som har så svårt att se i mörker.... Det var bara att fästa blicken på Andreas vader och springa efter med tungan rätt i munnen. Det gick faktiskt förvånandsvärt bra. En snabb ändring av sko pga vädret gav mig smärta redan efter halva sträckan. De var för hårda. Hade tänkt ta vanliga löpdojjor men när det skulle bli så regnigt tyckte jag att det var smart att ta tunnare skor (så att de inte skulle bli så blöt-tunga) och med grepp så att jag inte skulle halka på stigarna.  MEN..... skåneleden är väldigt lättsprungen, inte Kullaberg precis, med en hel del inslag av asfalt. Det hade definitivt gått med löpdojjorna och jag hade behövt dem. Till slut kunde jag knappt flexa fötterna och löpsteget blev därefter;-)  med efterföljande belastningssmärtor. Men nu, dagen efter, känns det helt ok igen. Är väl egentligen, framförallt av dessa anledningar, inte särskilt nöjd med själva loppet men har haft roligt med härligt sällskap. Tyvärr fick klippan Andreas bryta i Sandhammaren, efter 52 km, med ett krånglande knä. Sprang resterande 30 km med Fredrik som med sitt fantastiskt glada humör släpade mig hela vägen till Ystad. Ett annorlunda sätt att spendera en natt med trevliga människor och ytterst dedikerade och engagerade arrangörer. Jag sa igår att: det här gör jag inte om, har ju gjort det två ggr och det var för mycket asfalt - men idag går tankarna annorlunda ;-)
 
Fundering: Jag sprang ju detta lopp för 3 år sedan, då ffg ultradistans. Tyckte då att stigarna var knöliga, att det bara var asfalt genom samhällena (inte så mycket) och att det var obehagligt med blöta skor.  Nu tyckte jag att det var obehagligt mycket asfalt och väldigt lättsprungna stigar. Var skorna blöta? Inget jag märkte....
Förändring av Österlenleden eller av mitt sätt att springa? Iaf har jag lärt mig att bemästra dessa distanser  bättre mentalt, tappar inte humöret eller tron på mig själv. (Fredrik håller kanske inte med, dock;-))
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

longdistancelotta

Tänk dig en hustru och mamma till två barn, som älskar löpning och brinner för nya utmaningar att piffa upp vardagen med. Där har du en perfekt beskrivning på min mamma. - Hanna 2014

RSS 2.0