Lidingö Ultra
Kändes knappt som jag hann landa hemma innan det var dags att packa igen. Den här helgen, 1-4 maj, var destinationen Stockholm. Huvudanledningen, från början i alla fall, var Lidingö Ultra som jag ju tidigare i vår vann en startplats till. Tycker väl just nu (1/5) att det känns sådär spännande. Ser mest fram emot att träffa vänner och framför allt brorsan m. familj och alldeles färska brorsdottern.
Efter en lång resdag var det skönt med en promenad. Det är vackert i Stockholm:-)
Raceday, 3/5
Gick upp 06.30. Käkade 2 kokta ägg och en tallrik yoghurt. Det var kallt men soligt. Hade fortfarande inte riktigt taggat till och kände mig lite loj inför uppgiften. Hade sån tur att jag träffade en annan deltagare på t-banan. Tänk att det räcker att snacka lite med en likasinnad för att lusten ska vakna till liv. På Lidingövallen kom glädjen också....- kaffe, musik, liniment och bajamajor. Valde att ha knälånga tights, t-shirt och tunn långärmad (att ev ta av under loppet)
Gick upp 06.30. Käkade 2 kokta ägg och en tallrik yoghurt. Det var kallt men soligt. Hade fortfarande inte riktigt taggat till och kände mig lite loj inför uppgiften. Hade sån tur att jag träffade en annan deltagare på t-banan. Tänk att det räcker att snacka lite med en likasinnad för att lusten ska vakna till liv. På Lidingövallen kom glädjen också....- kaffe, musik, liniment och bajamajor. Valde att ha knälånga tights, t-shirt och tunn långärmad (att ev ta av under loppet)
Kände mig behagligt lugn när det var dags för start. Målet var att ta mig runt på under 5 timmar, önskan var på 4.35. Gick ut lugnt, utan att titta på klockan och försökte att inte stressas av snabbare löpare. det gick bra ;-). Efter några km hittade jag mitt första sällskap för dagen. Vi höll samma fart och hade samma mål och gjorde således sällskap. Allt var frid och fröjd fram till 18 km, då jag helt plötsligt fick problem med att hålla farten. Vid 21 km fick jag vinka adjö till sällskapet och ensam börja kriga mot trötthet och negativa tankar. Vid 26 km när det var målgång för "korta", var det lockande att stanna men pannbenet tuggade på (med ett leende på läpparna). Hittade nytt sällskap med 15 km kvar. Skönt att snacka lite och sluta fokusera på benen och fötterna. Glädje och kraft återvände. Efter andra abborrbacken och bara 6 km kvar blev kroppen lätt igen och jag passerade tröttare löpare. Det gav mig ytterligare kraft, samma kraft jag givit dem tidigare. Gick i mål på 4.39, en sjundeplats (!?) Får väl under omständigheterna vara klart godkänt.
Jag borde väl ha lärt mig vid det här laget. Det är inte antal timmar du är igång som har betydelse, utan vad du gör och i viss mån distansen. Det sliter mycket mer med den här typen av "evigt malande" när det inte är någon skillnad på underlag och fart jämfört med om terrängen och därmed löpningen varierar..
Hade en sån sjuk tur med vädret. Under tiden jag stod i duschen gick solen i moln och det blev kallt och ruggigt.
Stor eloge till arrangörerna för en vacker bansträckning men framför allt till de trevliga peppande människorna vid energistationerna och alla som hejade längs banan (särskilt till tjejen som var överallt)
Nu blir det vila av ben (från långpass) fram till Kullamannen - Himmel, hav och helvete.
