Inspirerad och imponerad av alla starka vasaloppslöpare gav jag mig ut vid lunchtid på vad jag tänkte mig skulle bli en lugn återhämtningsjogg, med tanke på gårdagens långpass, men märkligt nog var mina ben pigga och stack iväg med små snabba steg. Jag kör på så länge det håller tänkte jag - och det höll hela den förutbestämda milen. Kul, då jag kännt mig långsam på sistone. Ja, och hur snabbt är då snabbt. Idag gick milen på 48 min och med tanke på att det ändå var behaglig löpning, tycker jag att det är bra och är supernöjd. Lite konstigt är det att jag nästan klipper 10 min på milen om man jämför ett vanligt träningspass med en tävling (jag brukar hamna en bit över 50 min på träning). Det hänger väl ihop med att jag inte gillar att bli andfådd så att lungorna skriker - då springer jag hellre så länge att benen skriker. Här följer ännu en vår-rapportering från Pålsjö skog: