Det är ju inte utan att en viss nervositet infaller sig när det vankas kvällspass på Kullaberg. Jag gillar inte mörkerlöpning! jag tycker inte att jag ser något fast sonen bedyrar "att det är som dagsljus" med den lampan. det tycker inte jag! Dessutom är ju inte terränglöpning min starka sida;) Men rädslor är till för att övervinnas....... Vi skulle samlas kl 17:30 och jag hoppades på att få starta i skymningsljus men pga en trafikolycka på motorvägen blev min skjuts (och tillika sällskap) försenad vilket också innebar att jag hann med ytterligare en kopp kaffe och resten av Hannas smarriga citronpaj. Mkt gott men kanske inte helt intelligent (men sen när resonerade jag intelligent om godsaker) I vilket fall som helst var det beckmörkt när vi gav oss iväg från Björkeröd. 7 tappra som under guidning av Stefan skulle ta oss 15 km på 2,5 timmar. Ni förstår själva att det inte alltid var så lätt att ta sig fram eller ner - uppåt är klart min favorit. V började med smugglarstigen, klättrade över delar av det sönder och bortblåsta Nimis, skutt skutt på stenarna fram till Nimis, upp upp,  ner ner till Håkullsmal ( vilket nog var den mest spännande delen) Jag citerar en av deltagarna "för en lyckad tur på Kullen ska man ha varit rädd minst en gång".

 

 

Jag summerar: Alltid superkul på Kullaberg, även om jag idag kände mig dålig. Jag skyller på sikten och skriver upp optiker på att-göra-listan och dundersuperpannlampa på inköpslistan, självfallet skrivs också terrängträning upp i träningsplaneringen.