Enligt min mycket inofficiella och flexibla träningsplanering var det dags för simning på förmiddagen. Efter 10 timmars djup, skön sömn var i alla fall inte huvudet ett smack suget, axlar och skuldror kved av träningsvärk (vilket jag i och för sig gillar). Tog en kopp kaffe, bläddrade i tidningen och försökte hitta anledningar, och ursäkter. Det är konstigt, jag hade nästan glömt den här känslan, men precis så här var det när jag började jogga (fast då var jag bättre på ursäkter). Till en början krävdes sällskap och fanns inte det, musik. Men allt eftersom det gick bättre och jag till slut klarade 5 km så blev det roligare. Då blev det lättare att komma iväg regelbundet och det blev ytterligare lättare och roligare. Nu är det ju snarare tvärtom - det är svårt att acceptera en anledning till att INTE springa en runda, även om den egentligen finns. Nu befinner jag mig i "motståndsskedet" av simningen. Men jag har ju helt frivilligt anmält mig till Havsdraken om även om jag definitivt inte jagar någon framskjuten placering så vill jag inte vara hopplöst sist. Idag mutade jag mig med en baddräkt, men det hade inte behövts, för väl i bassängen så var det skönt och efteråt var jag stolt över att jag inte vek ner mig. Då är det väl roligt!?