Idag var det bestämt att jag och sonen skulle köra något. Inget längre då han behöver vara pigg i benen och utan träningsvärk inför orienteringssäsongspremiären i helgen. Någon form av korta intervaller skulle det bli. Men jag lär mig aldrig.... onsdagar är ju eftermiddagsfika på jobbet.... så tung som en elefant och med magen som en spärrballong gav jag mig iväg. Under uppjoggen kom vi fram till att vi skulle testa "kenyansk fartlek", vi bestämde varannan intervall och den andre visste hur länge eller hur lång vila. Jobbigt! Både mentalt och rent kroppsligen:)  Brieosten och chokladen gjorde sig ständigt påmind.... Efter en halvtimme var vi nöjda, men jag tyckte att det blivit lite för få kilometer.... och då stod Löparglädje helt lägligt i startgroparna för att ge sig iväg på ett intervallpass. Jag tänkte att jag hänger med så länge jag orkar - vilket ju blev hela passet;) Först lite uppvärmning och löpskolning, sedan 1 minuters-intervaller, 10 st, med 1 dryyg minuts joggvila. Det är jobbigare än man tror, men med fantastiskt engagemang från både ledare Lotta och deltagare blir t o m intervaller roligt.  Är mycket nöjd och glad efter dagens pass. Kenyansk fartlek rekommenderas och ska definitivt köras igen.