Det visade sig ganska tydligt idag på skivstångspasset vilken som är min svaghet resp. styrka. Veckans pass kändes tyngre än förra veckans, så idag fick jag slita (men ändå ingen träningsvärk!!?? - jag gör väl fel...)  I knäböjen begränsas jag av att jag är så stel, ryggen är stark men en viss stelhet där också, sedan kommer vi till axlar och armar, ojojoj! När förnedringen är total är då äntligen skivstångsdelen över och nu vankas det intervaller, 15*45sek - jippie:) Adrenalin och endorfiner återvänder, samtidigt som de bredvid mig börjar sucka ,stöna och gnälla över blodsmak i munnen. Det blev en härlig mix av bl. a höga knän, mountainclimbers och burpees. Där hade jag inga problem - hade kunnat fortsätta att tag till;) Då börjar man ju fundera om det inte är dags nu...att sluta snacka och börja gymma. Sedan kliver jag ut i den underbara vårkvällen för att cykla hem och tänker istället att man kan ju inte träna inne i sånt här väder. När sen sonen ska ut och testspringa ett par nya skor får jag tvinga mig själv att inte följa med...... Kanske börja gymma till hösten då...;)