Obanat vs. trail
Har idag provat bägge delar - orientering och stiglöpning. Orienteringsklubben jag springer för, Helsingborgs SOK, arrangerade tävlingar igår och idag på Kungsbygget. Alla medlemmar hjälper naturligtvis till, jag genom att sälja hamburgare. Efter långpasset på Hallandsåsen i lördags var jag rejält sugen på riktig terräng. Tävlingsområdet var i anslutning till området där vi sprang då, så jag visste att det var fint. Tidigt, innan folk ville ha burgare, gav jag mig ut på en öppen bana, utom tävlan. Vi kan väl säga såhär - varken precision eller noggrannhet är direkt mitt signum, lägg dessutom till klumpig snubbellöpning i terräng - då förstår ni att jag inte är någon särskilt duktig orienterare. Men roligt är det, oftast....;)
Även idag gick det sådär. Jag, som på senaste tiden sprungit en del på mindre stigar, tänkte att det nog hade förbättrat min förmåga att ta mig fram i orienteringsterräng. Men.... jag har inte förbättrat mig :( och jag ska be att få tala om - det är verkligen inte alls samma sak!!! Visst, jag har väl en viss fördel jämfört med någon som aldrig lämnat asfalten, men jämfört med en orienterare.....en klumpeduns. Men man blir ju inte bättre om man inte tränar... I vilket fall som helst var det superkul. Det är inte bara underlaget som är annorlunda utan även "tänket". I OL är det liksom bestämt vad du ska tänka på - kartan, och man tappar, på något sätt, helt tid och rum och är verkligen där och då. Underbart!!
Enda nackdelen med OL är att det oftast blir så kort distans och för mig går mycket långsamt. Så för att få sträcka på benen, vädra bort lite grillos samt njuta av värmen tog jag och sonen en runda på Pålsjös trailstigar senare på eftermiddagen. Underbart det också, på ett helt annat sätt :-)
